Säger jag gurka, så tänker du på en gurka, och Sandy på en annan!
Så sant, så sant...
Dagens Perspektivfunderare:
Ska man utgå ifrån att världen på något sätt är god innerst inne men då hela tiden slås av vilket elände och sorg som finns där ute?
Jag tror vi alla fyra har (eller hade?) den inställningen på något sätt, men helt omedvetet. Kanske ligger det i den svenska kulturen. I Kenya var vi för det mesta förberedda på hemskheter och elände, så det slog en inte när man till exempel gick där på gatorna i Afrikas största slum. Eller när någon man tyckte om hade varit med om något hemskt.
Och så när man bitvis gör försök att bearbeta det hela här hemma slås man hela tiden av "hur MYCKET det plötsligt blivit av elände de senaste åren" som Sandy sa. Händer verkligen allting NU? Slår allt elände ner just här och NU, som bombprojektiler runt omkring oss, såsom världen har förklarat krig emot oss? Eller har verkligheten alltid sett ut såhär, och vi har inte kunnat se det?
Har vi kanske bara kommit närmare verkligheten och fått större insikt i hur världen ser ut? Ska man istället utgå från att världen ÄR elände men med glimtar av hopp, av det goda, som finns är fantastiska och glädjas i hur det kom uppspira något så gott ur något så ont? Är det en optimistisk syn eller en pessimistisk syn?
Vår vän Joseph är ju ett levande bevis på en guldglimt. Världens absolut underbaraste, direkt levererad med massa hopp från misären och riktigt elände i Kenyas slum...
Hur som helst är ett perspektivsbyte en rätt jobbig process. Det enda som är säkert är att vi inte kan behålla en syn där vi får en kalldusch varje gång något hemskt händer. För som Sandy menade, på senaste händer det hela tiden. Både i Kenya och Sverige. Och hela världen om, så mycket hemskt det finns. Ska man se det som normen, och det goda som något så speciellt att vi ska ta vara på det på alla sätt vi kan, och sprida det vidare?
Det låter ändå inte så pessimistiskt i mina öron,
Kram
Dagens Perspektivfunderare:
Ska man utgå ifrån att världen på något sätt är god innerst inne men då hela tiden slås av vilket elände och sorg som finns där ute?
Jag tror vi alla fyra har (eller hade?) den inställningen på något sätt, men helt omedvetet. Kanske ligger det i den svenska kulturen. I Kenya var vi för det mesta förberedda på hemskheter och elände, så det slog en inte när man till exempel gick där på gatorna i Afrikas största slum. Eller när någon man tyckte om hade varit med om något hemskt.
Och så när man bitvis gör försök att bearbeta det hela här hemma slås man hela tiden av "hur MYCKET det plötsligt blivit av elände de senaste åren" som Sandy sa. Händer verkligen allting NU? Slår allt elände ner just här och NU, som bombprojektiler runt omkring oss, såsom världen har förklarat krig emot oss? Eller har verkligheten alltid sett ut såhär, och vi har inte kunnat se det?
Har vi kanske bara kommit närmare verkligheten och fått större insikt i hur världen ser ut? Ska man istället utgå från att världen ÄR elände men med glimtar av hopp, av det goda, som finns är fantastiska och glädjas i hur det kom uppspira något så gott ur något så ont? Är det en optimistisk syn eller en pessimistisk syn?
Vår vän Joseph är ju ett levande bevis på en guldglimt. Världens absolut underbaraste, direkt levererad med massa hopp från misären och riktigt elände i Kenyas slum...
Hur som helst är ett perspektivsbyte en rätt jobbig process. Det enda som är säkert är att vi inte kan behålla en syn där vi får en kalldusch varje gång något hemskt händer. För som Sandy menade, på senaste händer det hela tiden. Både i Kenya och Sverige. Och hela världen om, så mycket hemskt det finns. Ska man se det som normen, och det goda som något så speciellt att vi ska ta vara på det på alla sätt vi kan, och sprida det vidare?
Det låter ändå inte så pessimistiskt i mina öron,
Kram
Elin
