Vad ska man säga?
Hallå där ute på nätets stora surfvågor!
~-~
Sandy som sitter vid tangentbordet, och jag är förvåningsvärt helt ordlös. Vet inte vad jag ska skriva, det är många tankar som surrar i huvudet men vad är väl mina problem mot andra människors missöden?!
~-~
Här är en tankvärd video som jag precis såg:
Det är en svensk rapplåt som handlar om hur några få maktgiriga personer förstört och ödelagt så många miljontals liv. Ska jag vara ärlig? Mina tårar rann.
~-~
Det vi i Kenya Ung gör känns bra, och som Elin Thor skrev på sin Facebook för några dagar sedan:
"You may not change the whole world but you can change the whole world for one person."
Så sant, så sant. Inte för att skryta på något sätt, men jag vet att vi i Kenyaförening gör skillnad för ungdomar, på riktigt!
~-~
Men att hjälpa barn och ungdomar är inte det enda problemet i världen (fast det är det mest prioriterade för mig), vi vet till exempel att både miljöns och ekonomins situationer fallerar. Det jag spontant känner då är, att är vi inte tillräckligt många på Tellus att bidra med något?! Enligt http://www.piraten.se/earth.html finns det i skrivande stund 7,07 MILJARDER människor på jorden! Om alla kunde göra något, minst lilla bara, så skulle det bli en finare planet att bo och leva på! Tyvärr har vi inte många läsare, så ni som läser får mer än gärna sprida vår länk vidare. ;-)
~-~
Jaa, vad ska jag säga mer? Tror det var allt för denna gång.
~-~
Nu ska jag mysa med min familj!
Peaaaace
Sandy
Sen då?
Hallå där ute,
.
Sandy som sitter vid tangentbordet denna gång! En del av er kanske undrar vad vi i Kenya Ung sysslar med nu när vi har kommit hem? Vi har en del jobb framför oss, vi ska sätta oss ner och utvärdera vårt senaste projekt, Together http://kenyatogether.blogg.se/genomfordaprojekt/, vi har nya projekt på gång, sedan så har vi MASSVIS med skolarbeten att ta igen som vi har missat när vi har varit borta.
.
.
Antar att vi alla fyra känner likadant just nu, vi har ingen ork! Vi har tappat lusten till det vardagliga arbetet, vi vill alla tillbaka och uppleva det vi har upplevt igen. Vi har mindre än en termin kvar på gymnasiet och paniken över vad man ska göra efter bara växer och växer, vad ska man välja?! Det finns för mycket att välja mellan, samtidigt som man vill kombinera ett smart universitetsval som ger internationella möjligheter med ett program som leder till jobb i framtiden finns tanken på om man ska ta ett år ledigt och bara jobba? Den som har svaret på våra frågor får gärna höra av sig!! ;-)
.
.
Men detta ska inte bli ett deppigt inlägg, icke! Hur som haver, ett av projekten som vi jobbar med just nu kallar vi kort och gott för Study-Room. Projektet är redan förankrat i Åtvidabergs Kenyaförening och i vår NGO i Kenya (ja, vår samarbetsorganisation har blivit en registrerad Non-Govermental Organization!!). Det finns en liten lokal i slummen Baba Dogo, där Joseph är uppvuxen. Tanken är att detta rum ska användas som ett studyroom dit barn och ungdomar från slummen kan gå för att göra sina läxor. Vi har sett hur hemmen ser ut i slummen (om man ens kan kalla det för hem..) och där kan barnen inte få någon som helst studiero!
.
.
Hur ska det här finansieras? Jo, vi har redan samlat ihop pengar och medel så det materiella till rummet kan köpas in, till exempel bord, stolar, böcker. Det vi behöver nu är hjälp till hyran, hyran ligger på endast 400 kr/månad, och vi vill väldigt gärna hitta månadsgivare, engångsstödjare och så vidare som kan försäkra att vi kan behålla lokalen ett bra tag! Intresserad? Maila oss till [email protected] med kontaktuppgifter så hör vi av oss. :-)
.
.
Det var allt för denna gång,
på återseende ;-)
.
Kramar
Sandy
.
En underbar kväll i maj 2010 då kenyanerna var i Sverige, här dansar vi till killarnas rytmiska trumspel i Emma och Elins trädgård. :-)
Säger jag gurka, så tänker du på en gurka, och Sandy på en annan!
Så sant, så sant...
Dagens Perspektivfunderare:
Ska man utgå ifrån att världen på något sätt är god innerst inne men då hela tiden slås av vilket elände och sorg som finns där ute?
Jag tror vi alla fyra har (eller hade?) den inställningen på något sätt, men helt omedvetet. Kanske ligger det i den svenska kulturen. I Kenya var vi för det mesta förberedda på hemskheter och elände, så det slog en inte när man till exempel gick där på gatorna i Afrikas största slum. Eller när någon man tyckte om hade varit med om något hemskt.
Och så när man bitvis gör försök att bearbeta det hela här hemma slås man hela tiden av "hur MYCKET det plötsligt blivit av elände de senaste åren" som Sandy sa. Händer verkligen allting NU? Slår allt elände ner just här och NU, som bombprojektiler runt omkring oss, såsom världen har förklarat krig emot oss? Eller har verkligheten alltid sett ut såhär, och vi har inte kunnat se det?
Har vi kanske bara kommit närmare verkligheten och fått större insikt i hur världen ser ut? Ska man istället utgå från att världen ÄR elände men med glimtar av hopp, av det goda, som finns är fantastiska och glädjas i hur det kom uppspira något så gott ur något så ont? Är det en optimistisk syn eller en pessimistisk syn?
Vår vän Joseph är ju ett levande bevis på en guldglimt. Världens absolut underbaraste, direkt levererad med massa hopp från misären och riktigt elände i Kenyas slum...
Hur som helst är ett perspektivsbyte en rätt jobbig process. Det enda som är säkert är att vi inte kan behålla en syn där vi får en kalldusch varje gång något hemskt händer. För som Sandy menade, på senaste händer det hela tiden. Både i Kenya och Sverige. Och hela världen om, så mycket hemskt det finns. Ska man se det som normen, och det goda som något så speciellt att vi ska ta vara på det på alla sätt vi kan, och sprida det vidare?
Det låter ändå inte så pessimistiskt i mina öron,
Kram
Dagens Perspektivfunderare:
Ska man utgå ifrån att världen på något sätt är god innerst inne men då hela tiden slås av vilket elände och sorg som finns där ute?
Jag tror vi alla fyra har (eller hade?) den inställningen på något sätt, men helt omedvetet. Kanske ligger det i den svenska kulturen. I Kenya var vi för det mesta förberedda på hemskheter och elände, så det slog en inte när man till exempel gick där på gatorna i Afrikas största slum. Eller när någon man tyckte om hade varit med om något hemskt.
Och så när man bitvis gör försök att bearbeta det hela här hemma slås man hela tiden av "hur MYCKET det plötsligt blivit av elände de senaste åren" som Sandy sa. Händer verkligen allting NU? Slår allt elände ner just här och NU, som bombprojektiler runt omkring oss, såsom världen har förklarat krig emot oss? Eller har verkligheten alltid sett ut såhär, och vi har inte kunnat se det?
Har vi kanske bara kommit närmare verkligheten och fått större insikt i hur världen ser ut? Ska man istället utgå från att världen ÄR elände men med glimtar av hopp, av det goda, som finns är fantastiska och glädjas i hur det kom uppspira något så gott ur något så ont? Är det en optimistisk syn eller en pessimistisk syn?
Vår vän Joseph är ju ett levande bevis på en guldglimt. Världens absolut underbaraste, direkt levererad med massa hopp från misären och riktigt elände i Kenyas slum...
Hur som helst är ett perspektivsbyte en rätt jobbig process. Det enda som är säkert är att vi inte kan behålla en syn där vi får en kalldusch varje gång något hemskt händer. För som Sandy menade, på senaste händer det hela tiden. Både i Kenya och Sverige. Och hela världen om, så mycket hemskt det finns. Ska man se det som normen, och det goda som något så speciellt att vi ska ta vara på det på alla sätt vi kan, och sprida det vidare?
Det låter ändå inte så pessimistiskt i mina öron,
Kram
Elin
